Lördagen blev en dag fylld av stickande, broderande och shoppande. Jag och mamma var på symässan tillsammans med en av hennes bloggkompisar och hennes dotter. Mässan var nog precis som den brukar vara, kanske inte jätte rolig och det mesta har man sett innan. Men det är så kul att få köpa broderier direkt istället för att beställa på Internet. På mässan kan man verkligen titta, känna och jämföra. En helt annan känsla än att titta på en bild på en hemsida.
Det blev två mellanstora broderier den här gången, ett som jag ska göra till mig själv och ett som pojkvännen sagt att han vill ha när det är klart. Det han ska få är väldigt sött och framförallt roligt. Det kommer ifrån Anchor och motivet är fyra små och en stor tiger. De små tigrarna följer efter på den stora tigern (broderiet heter follow me) men har för sig en del knasiga saker på vägen 
Atchoo heter mitt broderi och är väldigt fint men samtidigt ganska sorligt. Det är en lite hundvalp som nyser så att han tappar sina fläckar, och det är ju inte så roligt. Han sitter och hänger med huvudet och tittar på sina fläckar som ligger på marken. Anledningen till att jag tyckte så mycket om den beror nog lite på att det är så jag känner mig. Fläckarna står för min personlighet och den vita färgen på hunden för min sjukdom. Jag nyser och tappar en del av vem jag är och sjukdomen tar mer och mer plats. Hur känns det att inte ha ont varje dag? Vad var det jag tyckte om att göra innan jag blev sjuk?
Under sjukdomen så har jag framförallt tappat mina drömmar och mål. Innan visste jag vad jag ville bli, då skulle jag bli läkare. Just nu så tror jag inte att jag skulle klara av det, både att jag inte skulle prestera tillräckligt bra i skolan och framför allt att jag inte längre klarar av att se/hantera sprutor. Innan så var det inget problem alls, men nu efter att ha tagigt mina cellgifts sprutor så tittar jag bort om jag ser sprutor på tv osv.
Men framför allt så har jag tappat några av de viktigaste åren i mitt liv, jag han inte riktigt vara tonåring klart utan var tvungen att bli vuxen så snabbt. Vilket jag kan tycka är synd, det är så mycket jag har missat och så mycket som jag har velat göra. Samtidigt gäller det att se positivt, för jag tror samtidigt att jag har fått några fläckar med tiden med. Jag har lärt mig att ha stort tålamod med mig själv och andra, att lyssna på vad andra tycker, framför allt så bryr jag mig mer om de människor omkring mig som betyder mycket för mig och jag har lärt mig vilka människor som är viktiga för mig.
Nu blev det ganska tunga saker jag tog upp här, men samtidigt så känns det så skönt att berätta för någon annan hur det är. Och jag kan själv se samband mellan mitt handarbetande och min sjukdom, dels som nu då jag känner igen mig i ett motiv. Men sen också att jag handarbetar mycket när jag mår dåligt för att tänka på något annat och hade jag inte varit sjuk så hade jag nog inte fått samma intresse för det häller.
Skriver lite mer snart om vad jag köpte på mässan + lite bilder på det också. Skulle vara lite kul med några tankar och komentarer på det jag skrev om min sjukdom 
Blir lite tårögd när jag läser, du skriver så fint i dag. Du var duktig och klok i går (och S också) när du till sist tog sprutan trots allt.
Trots sprutor och annat elände kommer du att hitta tillbaka till eller hitta nya drömmar eller mål så envis som du är ;=)
Kram
Åh vad fint du skriver. Det rör djupt i hjärtat. Snälla ge inte upp dina hopp och drömmar.
Så fint du skriver! Det finns de som säger att det hjälper att skriva av sig, speciellt när man mår dåligt över något. Det är inte alltid lätt att hitta ord, men jag tror det hjälper. Börjar man skriva lite, brukar det ibland komma av sig själv också. Vilket fint broderi du har hittat, jag hoppas det går bra med det. Jag förstår att det är skönt att ha något att pyssla med så att tankarna får vila lite, det brukar jag själv också tycka. Kram till dig. Linda
Vill bara börja med att säga att jag är mycket stolt över dig som klarar av att kämpa dig igenom det här.
När man läser undrar man om det finns någon som inte blir berörd av det du skriver.
Du skriver så fint och det är starkt av dig att våga prata av dig även om det är så svårt.
Du kommer att hitta en väg igenom det här, det är jag helt säker på, för den Cissi jag känner ger inte upp så lätt.
Älskar dig <3